Simeon was born in Sundsvall in 1868 but lived in his youth on Alnön at Eriksdal, where his father had a saw mill. Simeon lived at Stornäset, which lies 6 km from Eriksdal, from 1899 to 1908.
Was at the Academy of Arts from the Fall Semester 1888 to the Spring Semester 1891.
According to information given, Simeon Öquist bought Stornäset from his father for 60,600 Swedish crowns. According to Simeon Stornäset was able to carry only 35 cattle, when he took over the place. Therefore he sold his 50% interest in the homestead at Bunnersviken [at the lake Ånn in Jämtland] and bought a wagon load cattle.

Ur tidningen "Var 8 dag" av 17 sept 1935 läses:
SVENSK PORTRÄTTMÅLARE
Åttio- och nittiotalets litterära och konstnärliga strider ha bedömts på många olika sätt av konst- och litteratur-kunniga, men alla hava dock tvingats erkänna att den epoken skänkt oss värden av stora mått. De olika skolor och kotterier, som då kämpade med varandra och genom sina program försökte övertyga både varandra och den utanför stående allmänheten om, att de var för sig satt inne med det rätta, utkristalliserade, samtliga dock så småningom pärlor, som på åttio- och nittiotalet där sökte den akademiska handleding för sina intentioner, som då ansågs nödvändig för att en konstnär skulle kunna betraktas som konstnär, hava flera redan hunnit bliva berömda, en del hava t.o.m världsrykte.
En av dem som inom vida kretsar är bekant och uppskattad som porträttmålare är Simeon Öquist, som den 3 sept. fyllde 67 år. Han tillhörde Konstakademien under åren 1888-93 och hade till kamrater bl.a. Professor Hjortsberg, bröderna Österman, Stenberg och Pelle Svedlund m.fl. Sedan Öquist slutat akademiåren skulle han också liksom alla andra resa utomlands, men hur det var stannade han likväl i Sverige. Trots sin rika och påtagligen konstnärliga förmåga drogs han dock till lugnare förvärv och köpte en egendom i Medelpad. Hans fader var den bekante industrimannen Öquist i Sundsvall, och man vet ju allt för väl hur det konstnärliga arbetet, såsom utkomst betraktat, på den tiden värderades i kretsar, vars konstnärliga vetande och värdesättande icke had djupare grunder
Öquist blev sålunda jordbrukare men under sin jordbrukaretid kunde han inte helt lämna måleriet. Hans sökande ande var icke tillfreds med det lugna arbetet. Hans kraft måste söka sig utlopp, och den fick utlopp i ett, efter om åren allt intensivare arbete. Efter så många år övergick han därefter åter helt och hållet till konstnärligt skapande. Under jordbrukstiden åstadkom han många stora saker, som vittna om den kraft och skapareförmåga, som under en senare period förde honom fram till den ställning inom porträttmmåleriet, som ingen kan göra honom stridig. År 1900 utställde han en oljemålning "Fjällkor" vid lantbruksmötet i Gefle. Denna väckte en sådan stor uppmärksamhet, att han tillerkändes silvermedalj för densamma. Öquist har aldrig tillhört någon konstförening eller något kotteri, och detta torde vara anledningen till att hans namn icke så ofta förts fram i offentlighetens ljus. Han har anordnat ett flertal utställningar, mest ateljeutställningar, men för dessa har han icke gjort reklam. Hans offentliga uppträdande har alltid präglats av den försynthet och tillbakadragenhet, som är utmärkande för hela hans väsen. Han har i sällsynt grad hyllat satsen att "Min konst skall tala för sig själv". Den har också gjort det i så hög grad, att han utan reklamtrumma kommit att bli en av våra främsta porträttmålare. I synnerhet har han under senare år ägnat sig åt barnporträtt. Den ateljéutställning av barnporträtt, som han sist anordnade, det var 1929, visade tydligare än allt annat den innerlighet, den karaktäriserande djuppejling och den tekniska skicklighet han är mäktig. Hans käraste sysselsättning är dock historiemålning och han har gjort många stora saker på historiska motiv.
Sedan han lämnat jordbruket blev han emellertid beroende av den inkomst han kunde få på sin konstnärliga verksamhet, och då historimålningen icke inbringade någonting blev hans huvudsakliga arbete ägnat åt porträttmålningen. Det är ju nu en gång så här i Sverige så, att historiemålningen visserligen kan bringa sin utövare ära, men aldrig pengar. Han har porträtterat många av de mest betydande personligheterna inom vårt land under senare år. Kommunala och andra offentliga institutioner ha också vänt sig till honom för att få porträtt av sina betydelsefulla funktionärer. Bland andra har han på beställning av stadsfullmäktige i hans födelsestad Sundsvall målat porträttet av riksdagsman Kanust, som i många år var Sundsvalls stadsfullmäktiges ordförande. Detta porträtt finns nu i stadsfullmäktiges sessionsrum. Engelsbrekts församling i Stockholm har också beställt det utomordentligt gjorda porträttet av kyrkoherde C. A, Rehn, vilket nu hänger i Engelbrekts församlings kyrksal. Hans majestät Konung Gustaf V har Öquist haft till modell två gånger. Det ena porträttet målades till Drottning Victorias 50-årsdag och tillhörde hennes samling. Det andra, som föreställer Gustav V som frimurarordens styrande mästare, målades 1913 och avtäcktes den 26 april samma år i frimurargårdens palats på Blasieholmen, där det hänger i ordens sessionsrum.
Även landskap och genremålning har Öquist ägnat sig åt med framgång.

From the Newspaper "Every 8 day" 17 September 1935 it can be read:
SWEDISH PORTRAIT PAINTER
The eighties and ninties literary and artistic contentions have been appraised in many ways by the art and literature critics, but all of them have been obliged to admit that those years have given us values of considerable dimensions. The different schools and groups that then contended with each other and who through their programs tried to persuade each other and the general populace that they each represented the correct ideology and tried to establish acedemic guidelines, which would be necessary to determine how en artist should be considered an artist. While so contending many artists had already become famous and some even world famous. One of those who within wide circles is well known and appreciated as a portrait painter is Simeon Öquist, who on the 3rd of September turned 67 years of age.
He was at the Academy of Arts during the years 1888-93 and had as fellow students among them the present professor Hjortsberg , the brothers Österman, Stenberg, and Pelle Svedlund and others.
After Öquist had finished his years at the Acedemy of Arts he would like most of them go to the continent for further studies, but how that now developed he remained in Sweden. In spite of his rich and obviously artistic ability he was drawn to a more peaceful occupation and bought a place in Medelpad.His father was the wellknown industrialist Öquist in Sundsvall, and we know all too well how the artistic employ as a livelihood was considered at that time in society, which knowledge and value of art had not much depth.
Öquist thus became a farmer but during his period with agriculture he could not completely leave the painting alone. His searching spirit was not satisfied with the quiet work. His creative power had to seek an outlet and after a few years he gave himself fully to artistic creativity. During the farming period he produced many great things, which witness about the powerful creativity, which during a later period brought him to position within the portrait painting genre, that nobody could challenge. In 1900 he exhibited an oilpainting, "Fjällkor" [Fjeld cattle], at the Agricultural Convention in Gefle [today Gävle] this stirred up such attention, that he received the silver medal for it.
Öquist never belonged to an art guild or a coterie [exclusive interest group], and this probably is the reason that his name has not been brought forth before the general public that often. He has arranged several exhibits, mostly in his studio. His public conduct has always been characterized by his modesty and unobtrusiveness. He has to an exceptional degree honored the proposition that "My art shall speak for itself." It has also done so to such a high degree, that he without the drum came to be one of our foremost portrait painters. Especially has he during the last years given himself to portraits of children. The exhibit of children's portraits that he of late arranged, showed more distinctly than anything else the intimacy, the depth and his technical skill that he is capable of.
His fondest activity is, however historic paintings, and he has created many great paintings with historical motifs.
After he left farming he became dependant on the income he could get from his art, and as the historic painting did not bring in anything, his main effort remained with the portrait painting. It is so in Sweden that the historic painting certainly can bring honor to its master but never money.
He has made portraits of many of the most prominent persons in our country during the last years. Communities and other public institutions have also turned to him to get portrait of their more important officers. Among others he, on order from the councilmen in his native city Sundsvall, painted the portrait of Kanust, councilman of the Swedish parliament. This portrait now hangs in the councilmen's chamber.
Engelbrekt's Parish in Stockholm also has ordered the extraordinarily well painted portrait of vicar C. A. Rehn, which now hangs in the Engelbrekt Parish hall. His majesty King Gustaf V has twice sat for Öquist. The one portrait was painted for Queen Victorias 50 birthday and belonged to her collection.The other, which represents Gustaf V as the master of the Order of Masons, was painted 1913 and was unveiled 26 April the same year at Free Masons Palace in Blasieholmen, there it hangs in the conference room.
Even landscape and genre painting [painting with scenes from ordinary life] has Öquist done with success.

Ur tidningen Järnhandlaren
Härovan synes de välkända dragen av direktören Sven Fraenkel, Göteborg, vars porträtt styrelsen i Järnhandlarneorganisationens Garantiförening vid sammanträde i Västerås den 13 sistlidna september beslöt måla. Det särdeles lyckade och utomordentligt väl målade porträttet är utfört av den talangfulle Konstnären Simeon Öquist. Herr Öquist tillhörde konstakademien på 90-talet och han följer fortfarande de riktlinjer, som gåvos av hans ryktbara och berömda lärare, Georg von Rosen, Julius Kronberg och Oscar Björk.
Flera av herr Öquists utförda porträtter äro väl kända såsom Konung Gustaf, ett i generalsuniform och ett i Carl XIII-ordens riddaredrägt, åtskilliga regementschefer, Leijonhufvud, Fallenius, Carleson m. fl., kommunalförvaltningsmän i Solna, Sundbyberg, Sundsvall m.fl. ställen.
--- Av privata porträtt märkes Friherre de Geer, kammarrättsrådet Joh. Östberg, borgarrådet Juhlin-Dannfeldt, Doktor K. A. Friis, Prosten Erik Bore, Ryttmästaren Friherre Gösta de Geer, och kapten Friherre Gerard de Geer m.fl.

From the periodical "Järnhandlaren" [The Hardware Merchant]
Above are seen the wellknown features of Sven Fraenkel, Göteborg, whose portrait the board of directors in the Guarantee Association of the Hardware Merchants Organisation at their meeting in Västerås the 13th September decided to have painted.
The most successfully and extremely well painted portrait is done by the talented artist Simeon Öquist. Mr Öquist was at the Acedemy of Arts in the -90s and still follows the directions, which were given by his celebrated teachers Georg von Rosen, Julius Kronberg and Oscar Björk.
Many of Mr Öquist's accomplished portraits are well known as King Gustaf, one in a generals uniform and one of him dressed as the knight of the order of Carl XIII, several commanders of regiments, Leijonhufvud, Fallenius, Carleson and others, administrators in the communities of Solna, Sundbyberg, Sundsvall and other places.
Noted of private portraits are the ones of Baron de Geer, Joh. Östberg, Juhlin-Dannfeldt, Doctor K. A. Fries, Dean Erik Bore, Captain Baron Gösta de Geer, and Captain baron Gerard de Geer and others.

Huset där Simeon föddes i Sundsvall stod ännu kvar på 1950-talet "in på gården till det stora stenhuset." Det användes endast tillfälligt emedan reparation pågick i det stora. Detta lilla trähus vart sedan bostad för storskolans rektor. Simeon berättar:"Jag var som liten mycket ordentlig av mig, ty jag, som min mor talade om, kunde inte se en matta ligga fel utan att jag lade den tillrätta, och allt som var att laga och ordna var det bara att ropa på Simeon. --- I skola var det åskådningsmetod så att hela Sveriges städer, floder och sjöar kunde jag väl. I teckning fick jag alltid A. --- Naturvetenskap var jag särskilt intresserad av, och jag hade stora samlingar av alla slag, stenar, snäckor, skalbaggar, fjärilar, ormar, ödlor, kranier, ägg m.m. Jag lärde mig att skickligt konservera och stoppa upp fåglar och ekorrar. ---
Jag var tidigt mycket road av skytte. Började med pilbåge och pilbössa, fortsatte med luftbössa, salongsgevär, hagelgevär, remington och til sist arméns mauser. Jag var då den styvaste skytt både på bana som i flygskytte ute i markerna. Ett år hade jag sällskap med Bruno Liljefors och sköt ripor i Oviksfjällen. Han var en god kamrat. Återgår till tal om skolan. Där gick det trögt, ty där hade jag mera intresse att rita och måla små porträtt av magistrarna i minnet, än läxorna. Jag vart därför kvarsittare i fjärde klassen. Detta gick dock min ära förnär, då min yngre bror kom i samma klass. Jag fick därför sluta och istället få börja i Tekniska afton och söndagsskolan, samt på förmiddagarna gå på slöjdskola och lära mig svarva och snickra.
Då min fader visste att jag var ritkunnig skulle jag nog kunna bli byggmästare och rita hus. Han hörde från Stockholm att byggmästarna där nere tjänte grova pengar på tomter och hus. Jag fick då resa till Stockholm för att söka mig in på Tekniska skolans byggnadsavdelning. Men för att komma in där måste man hava 6 månaders arbetsbetyg som murare. Samtidigt som jag gick på Tekniska Skolan läste jag privat tyska och engelska för J. Stadling. --- Den 1april kom jag in i murarelära och arbetade på ett stort hus som hette Vasagatan 1. Jag fick hålla till i källaren. Jag fick av kalken stora varblåsor på alla fingrar och orkade inte med en hand lyfta en stor tegelsten. Jag fick inte någon avlöning de två första veckorna. Sedan fick jag tio och tolv öre i timmen. Vi fingo arbeta från 6 på morgonen till kl. 8 på kvällen, med 1 tim. frukostrast och en dito middagsrast.
Jag hade murat i två månader då jag en dag varit ut till Haga. Jag kom därvid att fånga en stor vacker fjäril. Den var avartröd med gula kanter. Då jag återkom till min bostad Gamla Brogatan 51 visade jag fjärilen för min värdinna. Hon vart alldeles förskräckt och sade:´Hu då herr Öquist får sorg.´ Fjärilen kallades "Sorgmantel". Jag tyckte hon var vidskeplig, men då jag morgonen därpå gick till jobbet, rusade en stor svart katt tvärs över gatan mitt framför mina fötter. Jag tyckte det låg sorg i luften. Då jag kom hem till min bostad låg där ett telegram att min äldste broder hastigt dött i Le Havre i Frankrike. Min Moder jämte min kusin Med. Doktor Magnus Åman hade hastigt rest ned dit, men kom för sent. --- Nu voro båda mina äldre bröder döda. Orsaken var en vaccin som insprutades i deras armar när de voro barn. Den togs från andra barn, vilka tydligen varit tuberkulösa. Den andra brodern fick där vaccinen inympats ett stort djupt sår som aldrig ville läkas. Han dog två år förut.
Då nu min far icke fick beräknad hjälp av dem, så blev följden den att jag fick sluta med murningen och resa hem, samt söka in i skogsskolan belägen i Indals-Liden i Medelpad. Jag gjorde många resor för hjälp åt min fars skogsinspektor å taxering, flottning och timmertumning i Jämtland och Medelpad.
Sedan jag ett par år praktiserat både å brädgård och uppe i skogarne med skogstaxering och timmertumning och flottning m.m. tyckte jag att jag ej funnit något arbete som tilltalade mig. Jag var då 19 år. År 1887 var jag boende i mitt föräldrahem på Eriksdal Alnö.
Det kom en svartkritstecknare till Sundsvall. Han hette Stenqvist. Jag bad min far att få taga några lektioner i porträtteckning för honom. Det beviljades. --- Jag märkte mer och mer att jag observerade flera fel på de arbeten han utförde än på mina.
---Jag begärde hos min fader att få resa ned till Stockholm och höra mig för [på akademien].
---Jag reste mitt i sommaren. Jag uppsökte Konstakademins direktör professor August Malmström ute i hans sommarlya vid Rotebro. Han frågade mig vad jag tänkte egna mig åt. Jag svarade att jag ligger mest åt porträttmålning men tycker mest om historiemålning. Han lämnade mig anvisning till en teckningslärare Gustaf Krehl som bodde vid Pilgatan på Söder, samt uppgift på fordringarne för inträde i konstakademiens läroverk.
Jag började rita med svartkrita antika gipser samt skuggade klotser.----han sade om ett antikt kvinnligt ansikte jag tecknat: Jag har i många år varit lärare vid Tekniska Skolan, men aldrig förr än nu sett detta ansikte porträttlikt. On den största klotsritningen sade han: Den här ritningen tror inte professorerna att herr Öquist har gjort själv.
Krehl rekommenderade mig en av sina kamrater att giva mig några lektioner i oljemålning. Det var den skicklige Robert Lundberg. Jag hade aldrig förut tagit i en riktig oljefärgspensel, och ännu mindre sett någon måla med den. Då jag första dagen kom inklivande med mitt splitter nya målarskrin, sade han med ett illmarigt leende: Smeta inte ned det där nu. Jag fick till uppgift att på en liten dukbit kopiera ett målat gubbhuvud, ett klatchigt målad studieporträtt. Jag skaffade en precis lika dan dukbit. Då arbetet var färdigt var läraren borta. Jag passade då på att byta plats för båda bilderna. Han märkte inte det.
[Simeon blev antagen som elev i augusti 1888]. Lärare voro utom akademiens didrektör Professor August Malmström, Greve Georg von Rosen, Baron Gustaf Cederström, John Börjesson, Julius Kronberg, Kulle m. fl.
Malmström var en gedigen lärare. Von Rosen var en gedigen konstnär, men som en lärare mest en dekoration. Cederström gjorde allt för att vinna beundran och ville begripa allt som förekom. Börjesson var en god människa, och hade ofta ett litet uppmuntrande ord till hands då han fann något som var bra.
Professor Winge undervisade i teckning på förmiddagarna. Han hade mest ett enda arbete, det var att anteckna för varje dag vem av eleverna som var borta från lektionen. Han höll till därmed i tamburen, där vi hade våra kläder hängande.
Jag hade arbetat i ett och ett halft år då jag en dag skulle taga min rock, såg hans anteckningslapp ligga bredvid stående bord, och såg på avstånd namnet Öquist. Jag tittade då litet närmare och fann att jag fått en massa streck på min rad såsom frånvarande från lektionen. Jag hade nämligen aldrig på 1½ år varit borta från hans lektion en enda timme. Jag vart förvånad, så att jag stannade där tills professorn kom, då jag frågade vad detta skulle betyda? Jag har väl inte varit frånvaran­de något? Ja, si ja tyckte herr Öquists rad var så tom att han kunde väl behöva ett streck han också. Behövde jag vara borta en hel vecka för det nöjet då? Jag förstod först senare varför detta på högre befallning blivit utfört.

Jag var i början vid Högskolan alldeles grön i fråga om att komponera historiska händelser, men jag kunde ju aldrig komma till något resultat om inte jag gjorde mina försök. Jag utförde då i mitt hem en teckning i ganska stort format föreställande Carl XIIs död. Jag lämnade då in den till direktorium, där allt brukade granskas, för bedömning. Då råkade händelsevis under Malmströms ledighet Cederström vara tillfällig direktör. Följden var att jag fick känna första knäppen från honom. Jag fick finna min teckning utkastad på soplåren i förstugan.Jag frågade då mig själv. Var detta ej ett tillfälle en lärare skulle kunna undervisa en lärjunge i den svåra konsten komposition. Detta fall var det första där jag känna Cederströms finger, mot mitt Karolinerintresse. Bland elevernas kompositionsskisser som en våravslutning voro uppsatta, befanns en av mig utförd aquarell framställande Carl XIIs död. Den vart stulen. Jag anade det värsta, ty ingen av kamraterna hade sett till den, vart den tagit vägen. I målningen fanns det i förgrunden en soldat som lyste på kungen med en lykta, och med ryggen vänd mot åskådaren.
Jag kunde endast tänka för mig själv: Kommer Cederström med någon tavla med någon liknande belysningsanordning, så vet jag också var min aquarell hamnat.. Några år därefter vart en tavla färdigmålad som hette "30 November", där kungen under samma belysningsanordning går ned i löpgraven.
Jag visste inte hur en så kallad hög person genom mina kamrater ock bekanta samlade allt vad de kunde få tag i om min person och leverne och verksamhet och ekonomiska utsikter m.m. Min fader var medlem av frimurar-logen W 6 i Sundsvall, tillika med min broder, vilket judasarbete som rapportör belönades med ovanligt hög grad för en ung pojke inom orden. Allt vad jag sade och gjorde [när Simeon var hemma hos sina föräldrar] som Stockholm kunde ha intresse av kom också dit. Att man satt som mål att göra mig utan ekonomiskt bistånd under min studietid, för att sedan kunna behärska mig och min konstnärliga förmåga och arbetskraft, som då var mycket löftesrik, förklaras av olika händelser. Jag började fundera litet när några av mina kamrater bland Cederströms "springpojkar" hördes så nyfikna fråga mig om min faders ekonomi, om han var mycket rik m.m. Jag svarade aldrig direkt utan sade blott att ena året kan ge god vinst och ett annat år dålig, så att man vet aldrig hur farsan har det. Emellertid fick jag sedan höra att en s. k. revisor från Riksbanken i Stockholm rest till Enskilda Banken i Sundsvall, granskat bankens utlåningar samt funnit min faders och hans Aktiebolag Eriksdals Ångsågs säkerheter för små i förhållande till lånen. Detta sattes då därefter under admistration och min fader fick en mindre summa att leva på under tiden. Att märka här är att banken som hade Sundsvalls mäktigaste män som delägare och benämndes ofta "Stryparbanken" hade min faders alla skogar som säkerhet. Dessa skogar slumpades bort. Som exempel kan nämnas att Häxåsens och Dörsådalens skogsskiften såldes för 30.000 kr. De såldes sedan i andra hand för 1.000.000 kronor. Några små skogsskiften i Viksjö köpte min far igen genom hjälp av god borgen. Dessa gav min fader en vinst på 200.000 kronor. Vid ungefär samma tidpunkt hade min fader anlagt, i kompani med J. Johansson och M. Forsell, vilka skulle svara för finanserna, ett stort sågverk utanför Umeå, vid Obbola. Det var grundat på förmånliga kontrakt med staten om virkesleveranser från dessa skogar. Allt var väl då den viktigaste delägaren dog. Sedan började vargarna i Sundsvall röra på sig och fick den svagare delägaren Forsell i konkurs. Min fader vart då petad som chef för bolaget. Johanssons son Gustaf deltog tillsammans med sin svåger Ernst Engvall från Gävle i den stora slakten.
Undere händelsernas gång, min fader behövde tillfälliga kontanter för att ordna alla förbindelser. Engvall hade under händelsernas gång erbjudit min far bistånd om han behövde det. "Farbror har ju de 33 aktierna i Obbola, de duga nog som säkerhet" hette det. Han fick nu låna 30.000 kronor av Engvall. Då han ett par månader därefter kom för att återställa lånet sade Engvall:"Jag har köpt dem och aktierna är mina." Det fick min far nöja sig med. En liten tid därefter värderade Handelsbanken i Sundsvall aktierna till 15.000 kronor stycket, det vill säga 450.000 kronor. Det var ju ett gott kap. Fy en sådan man!

The house where Simeon was born in Sundsvall still remained standing in the 1950:s "in the backyard towards the large building of stone". It was used only temporarily while the large building was being remodeled. This little wooden house became then the dwelling for the principal of the school. Simeon relates: "I was as young very orderly, as I, as my mother told me, could not see a rug lie at an angle except I straightened it out and if anything needed to be repaired or fixed you only had to call for Simeon.--- In school it was mostly object-lessons, so Sweden's cities, rivers and lakes I knew well. In drawing I always got an A. Natural science was of special interest to me and I had big collections of all kinds, rocks, snails, beetles, butterflies, snakes, lizards, skulls, eggs etc. I learned to stuff animals like birds and squirrels. I enjoyed shooting at an early age. Began with bow and arrow, airgun, shotgun, Remington and finally the army's Mauser. I was then a good marksman both on the shooting-range and out in woods and fields. One year I had company with Bruno Liljefors and hunted grouse in the Oviks Mountains. He was a nice fellow. I return to the subject school.. There I didn't do well, because I had greater interest in drawing and painting pictures of the teachers from memory than I had in the home-work. Thus I had to do the 4th year over. That was too much for my pride as my younger brother would be in the same class. Therefore I quit school and took classes at a technical school in the evenings and in the mornings woodwork and how to operate a lathe. As my father knew that I had the ability to draw I probably could become a general contractor to design houses. He was informed from Stockholm that the general contractors there earned good money on lots and houses. I then got to travel to Stockholm to apply at the School of Technology's building branch. But to get in I had to have six month's experience as a mason.. While I was at the School of Technology I studied German and English privatly with J. Stadling. --- The 1st of April I was accepted as an apprentice in masonry and worked in a large building at Vasagatan 1 in Stockholm. They kept me in the basement. Of the lime I got big blisters with puss on all fingers and did not have strength to lift a large brick with one hand. I did not get any pay the first two weeks. Then I got ten and twelve öre an hour. We had to work from 6 o'clock in the morning to 8 o'clock at night with one hour lunch break and the same for dinner. I had worked as mason two months then I one day went out to Haga, [a park north of Stockholm,situated by Haga Castle]. I then happened to catch a large and beautiful butterfly. It was red with yellow edges. Then I returned to my lodging at Gamla Brogatan 51, I showed the butterfly to my landlady. She was terrified and said:"Ugh, Mr Öquist is going to have grief." The butterfly was called "Mourning Cloak." I thought she was superstitious. When I next morning went to work, a big black cat rushed across the street right in front of my feet. I felt there was grief in the air. Then I got home there was a telegram waiting for me with a message that my oldest brother had suddenly past away in Le Havre, France. My Mother together with Doctor Magnus Åman had hastily gone down there, but arrived too late.--- Now both of my older brothers were dead. The cause was vaccination in their arms when they were children. The vaccine came from other children, who had tuberculosis. The other brother got a big, deep sore that never healed. He had passed away two years before. As my father did not get the anticipated help of my older brothers I had to end my apprenticeship as mason and leave for home and to apply to the School of Forestry at Indals-Liden in Medelpad. I made many trips to help my father's forester with assessment for taxes and scaling and timber-floating in the provinces of Jämtland and Medelpad. After I had worked with forest assessment and scaling, timber-floating etc., I did not feel I had found a vocation that appealed to me. I was then 19 years old. The year 1887 I was living in my parents home at Eriksdal, Alnö.
A person that drew pictures in charcoal came to Sundsvall. His name was Stenqvist. I asked my father if I could take a few lessons in portrait drawing from Stenqvist. It was granted.--- I noticed more and more that I observed more mistakes on his works than on mine.--- I asked permission from my father to find out for myself [at the Acedemy of Arts].--- I travelled in the middle of the summer. I looked up the director of the Academy of Arts professor August Malmström at his summer residence at Rotebro. He asked me what I wanted to devote myself to. I answered that I leaned towards portrait painting but I liked historical painting the most. He gave me a referral to an art-teacher Gustaf Krehl, who specialized in drawings. He lived on Pilgatan at southern part of Stockholm. I also got the requirements for admission to the Academy of Arts.
I began to draw pictures of antique plaster-figures and shaded wooden blocks. ---He [Gustaf Krehl] said about an antique female face that I had drawn:"I have many years been a teacher at the Technical School, but I have never before now seen this face so life-like." About the largest drawing of the blocks he said:" This drawing the professors will not believe that Mr. Öquist has done himself." Krehl recommended me to one of his fellow teachers to give me some lessons in oil painting. He was the skilful Robert Lundberg. I had never before touched a brush for oil painting and even less seen anyone paint with one. When I the first day came striding along with my brand new paint-box, he said with a wry smile: "Don't make a mess of that now." I got as an assignment to copy, on a small piece of canvas, an old man's head, a strikingly well painted portrait. I got hold of the exact same kind of canvas. When the assignment was done the teacher was away. I took occasion to switch places for both pictures. He did not notice it. [Simeon was accepted as a student in August 1888]. The teachers were besides the director of the Academy of Arts, professor August Malmström, Count Georg von Rosen, Baron Gustaf Cederström, John Börjesson, Julius Kronberg, Kulle and others. Malmström was a genuine teacher. Von Rosen was a genuine artist, but as a teacher mostly a decoration. Cederström did everything to gain admiration and wanted to understand everything that was going on. Börjesson was a good human being and often had an encouraging word at hand, when he found something that was good. Professor Winge taught drawing in the mornings. He had mostly just one task at hand, and that was to every day keep track of the students, who were absent from the lectures. He did that in the hallway, where we had our coats hanging. I had been there a year and half, when one day when I was going to take my overcoat I saw his sheet of notes lie beside a table, and I saw from a distance the name Öquist. I investigated a little closer and found that I had many a dash in my row indicating absences from the lectures. I had never in a year and half been absent one single hour from his lectures. I was surprised, so I stayed there until the professor came back when I asked him what all this meant. I have surely not been absent at all? Well, see, I thought Mr Öquist's row was so empty that he could well need a dash too. Did I need to be absent a whole week for that pleasure? I understood first later on why this was done on order from higher up. I was at the outset at the College too green concerning compositions of historical events, but I could of course never achieve anything if I did not try. In my dwelling I then made a rather large drawing representing the death of Karl XII [ King of Sweden 1697-1718, born 1682]. I then left it with the dean's office, where everything was examined for assessment. It happened then that during Malmström's days off, Cederström was the examiner.The result was that I got to feel his whip the first time. I found that my drawing was thrown in the garbage can. I asked myself: "Was this not an occasion when a teacher would be able to teach a student the difficult art of composition. This was the first time I would feel Cederström's finger against my interest of the caroliner period. [Karolin was a soldier of King Karl XII].
Among the students' composition sketches, that were exhibited at the end of the spring semester, was one done by myself, which depicted the death of king Karl XII. It was stolen. I suspected the worst because none of the class mates had seen whereto it went. On the painting there is in the foreground a soldier, who, with the back toward the viewer, illuminated the king with a lantern. I could only tell myself: If Cederström arrives with a painting with a similar illumination I will know where my water color painting ended up. A few years later a picture was made called "30 November", where it depicts the king going down in the trench under the same kind of illumination. I did not know why a so called person in higher standing, through my class mates and aquaintences, collected all what they could get hold of about my life, what I was doing, and about financial prospects etc. My father was a member of the masonic lodge W 6 in Sundsvall, together with my brother, whose work of a Judas and informant was rewarded to an unusually high degree for a young boy within the order. Everything of what I said and did [when Simeon was at home with his parents] that those in Stockholm could have interest of also got sent there. That someone had an object to make sure I had no financial support, to be able to control me and my artistic talents and work habits, which then were very promising, can be explained by different happenings. I began to wonder when some of my class mates of Cederström's errand boys were so curious about my father's financial circumstances, if he was rich etc. I never gave a direct answer but said that one year could give good returns and another year could be bad, so you never know how it is with dad. Later I heard that a so called auditor from the State Bank in Stockholm had travelled up to the bank in Sundsvall to examine the bank's loans. When the auditor from the State Bank (Riksbanken) in Stockholm came to Enskilda Banken in Sundsvall to audit the bank's loans, he found that the loan to Lars Ulrik and Eriksdal Sawmill had not enough collateral to cover the loan. The sawmill was then put under the administration of the bank and Lars Ulrik received a smaller sum of money to live on. The "Strangler Bank", who had the most powerful men in Sundsvall as part-owners, had now all of Lars Ulrik's forest property as security. These forests were now sold at bargain prices. As an example, the forests at Häxåsen and Dörsådalen were sold for 30,000 kronor (Swedish Crowns). They then were resold for 1,000,000 kronor! Through a guarantor Lars Ulrik was able to buy back a few smaller wooded parcels of land at Viksjö.These netted Lars Ulrik 200,000 kronor.
At approximately the same time period Lars Ulrik had also founded a large sawmill at Obbola outside of Umeå. His partners J. Johansson and M. Forsell were to secure the capital for the venture. This business venture was based on favorable government contracts to purchase the timber. Everything was going well until the principal partner passed away. Then the wolves in Sundsvall began to stir and forced the weaker partner Forsell into bankruptcy. Lars Ulrik was then removed as chief officer for the company. Gustaf, son of the deceased Jonas Johansson, then participated in the great slaughter together with his brother-in-law Ernst Engvall. Now Lars Ulrik needed to get sufficient cash to take care of all his obligations. Engvall had during all this offered Lars Ulrik assistance if he needed it. "Why you have those 33 stock certificates in Obbola, they are probably good enough for collateral", it was said. Lars Ulrik now got a 30,000 kronor loan from Engvall. When Lars Ulrik a few months later came to pay for the loan Engvall said: "I have bought them, and the stock certificates are mine." And that Lars Ulrik had to be content with. A short time thereafter the Merchant Bank (Handelsbanken) in Sundsvall appraised the stock certificates to have a value of 15,000 kronor each, i.e. 495,000 kronor for the 33 certificates. Not a bad haul!